När jag under mina studier på KTH träffade på folk som forskade på ett eller annat sätt så förstod jag att den mesta arbetet slutar i misslyckanden. När dessa människor då var frustrerade försökte jag peppa dem och säga att det är helt normalt och att vändningen kommer. Nu är jag mitt uppe i detta och jag upplever misslyckanden hela tiden. Varför lyckas jag inte peppa mig själv på samma sätt som jag peppat andra tidigare??
Just nu försöker jag detektera fosforyleringen av proteinet Akt. Något som är väldigt viktigt för det fortsatta projektet. Jag använder då en antikropp som ska vara specifik för fosfo-Akt. Men skiten vägrar fungera! Snart vänder det, snart vänder det, snart vänder det....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar